Här om veckan gick Marcus och Patrik igenom graderingskrav för Nidan (2 dan) och jag såg på. Allting så fint ut, det var lugnt, hyfsat avslappnat och väl utfört. Ingenting såg fel ut, men jag kände ändå att det var något som var fel. Jag insåg ganska snart att det de hade visat upp var en dans, det var förutbestämda rörelser med rytmen av basgång. Ingen spirit, ingen ”känsla”. Jag klagade lite på dem och bad dem göra det igen.
Denna gång kunde jag se direkt de ställde sig i kamae att det var annorlunda. Jag såg det i deras ögon, och nästan kände det i luften. När attacken kom trodde jag nästan att de slogs på ”riktigt” och jag blev otroligt glad! Formen var fortfarande väl utförd men denna gång med en känsla och en spirit som inte gick av för hackor! (Ibland blir man stolt över sina träningskompisar!)
Naturligtvis måste man starta med att lära sig formen perfekt, men när det är gjort (blir det någonsin färdigt?!) så måste man röra sig i en riktning som kanske inte går att förklara.
‘Träna kata tills det känns som randori och träna randori tills det känns som kata’!
Ikkan!
Jinenkan Hiryu Dojo 